Bad Religion

Min Ipod gav till slut upp i höstas efter att ha klarat sig sedan i våras utan displayglas. Det gjorde att jag fick gräva fram den enda mp3-spelare jag ägt innan, ett fint exemplar från 2004 med ett minne på 124 mb, tillräckligt för ca två album i adekvat kvalitet. Nu var det så att jag hade fyllt den med blandade Bad Religion-låtar.

Syftet med låtsamlingen var att bränna ut dom till en gammal kollega som ville ha en ingång till bandet. Det här var disc 2 – andra halvan av bandets långa karriär. Och jag har en soft spot för de skivorna som kom i mitten av nittiotalet – särskilt är The gray race mitt BR-guilty pleasure. Det har mycket att göra med att jag rätt nyligen upptäckt bandet, det var min ingång. Jag hade lyssnat lite grann på Stranger than fiction och sedan gått över till TGR som nyss kommit ut. Det gamla BR existerade inte för mig ännu. Det här var också första skivan (om man bortser från den där luddiga Into the unknown-perioden som jag aldrig fattat vad den handlar om) som bandet gjorde utan mr. Brett. Trots det gillar jag verkligen skivan. Trots att det fina med BR är balansen mellan Greg Graffins och Bretts låtar. Och jag älskar bådas låtskrivande av olika anledningar. Greg Graffin är akademiker och fil dr, hans låtar är raka och lite fyrkantiga och innehåller svåra ord. Mr. Brett har varit heroinist, hans låtar är lite friare i form och meter och kan handla om såna saker som kärlek. De kan också innehålla svåra ord men inte lika många. På Recipe for hate tycker jag kontrasterna mellan låtskrivarna är som tydligast. Typiska andra hållpunkter och kännetecken för respektive låtskrivare:

Om ord som ubiquitous, discomfiture, rectilinear osv är med – Greg Graffin
Om låten innehåller slide-gitarr – Mr. Brett
Om litteratur nämns – Båda
Om det är Jack Kerouac – Mr. Brett
Om denna låter som kurslitteratur för en naturvetare – Greg Graffin

Och nu släpper alltså bandet ett sprillans nytt album som jag nyss satt tänderna i. Efter en första genomlyssning är ett intryck (förutom att det är piggt och bra!) att det är gott om referenser till tidiga låtar, det är flera små passager som får mig att tänka på No Control. Lyssna t ex på The island från nya skivan och jämför med gamla Henchman. Det finns till och med med ett ”watch o’..” Eller jämför introna till Hello cruel world och Progress.

Nu är frågan: ska jag åka till Storsjöyran för att se dom? Jag tror jag måste!


Dumsnällhetens droskförare

Så jag körde mitt första taxipass på två månader i fredags. Det var fullmåne och löningshelg. Jag tänkte att det skulle vara en dålig kombo – all the animals come out at night osv. Redan kvällens första resa fick mig att förbanna detta ett av många yrken som gud glömde. Det och min egen dumsnällhet. För trots en ganska misantropisk läggning har jag alltid en tendens att vilja tro det bästa om människor. Och jag blir så ofta besviken.

Den här gången var det något som ofta händer när man kör folk mellan 22 och midnatt på helgerna, dom frågar om det är ok att ta med sig en öl i bilen. Jag är snäll och orkar inte tjafsa så jag säger oftast ”så länge du inte spiller”. Dom flesta vuxna människor brukar klara detta, åtminstone på väg till krogen, då dom ännu inte har supit bort gripreflexen eller förmågan att sitta upprätt. Nu var jag då den sedvanliga sjysta killen. Det var två tjejer som var trevliga, de skulle till Scharinska och vi pratade om Umeå. När vi kom dit och dom var på väg ut började dom helt plötsligt prata franska. Jag anade inget och blev mest glad för att det som är liksom härligt med franska. Och det var helt perfekt franska i mina öron, ingen skolfranska vad jag kunde höra. Och det från två tjejer som också pratade svenska utan någon som helst brytning. Jag blev mest förundrad och nyfiken. Tänkte att dom ville prata hemlisar eller nåt. Och så var det ju antagligen. Men inte så som jag trodde. För sedan, långt efter att de klivit ut känner jag hur det luktar öl i bilen. Då börjar jag fatta. Stannar och inspekterar baksätet. En stor fläck över hela ena sidan och en mindre i mitten, som om någon bara vänt en halv burk upp och ner. Får känslan av att man bara lyckas med en sån sak om man gör det med flit, på rent djävulskap. Det får jag aldrig veta för jag pratar inte franska. Jag valde tyska i högstadiet och gymnasiet.

Så där fick jag ju än en gång sota för att jag ska vara snäll. Dumsnäll. Måste man börja vara hård och otrevlig och hänsynslös för att inte bli utnyttjad? Ibland känns det så. Men nej, i mitt fall räcker det med att jag lär mig sätta ner foten och stå på mig. För jag sätter verkligen ”dum” i ”dumsnäll”. Och jag borde lärt mig vid det här laget att ingen kommer tacka mig för att hen får dricka öl i bilen.

 

 

Men kvällen avslutades desto bättre då jag plockade upp en stoner rock-kille som blev lyrisk över musiken jag spelade. Jag spelade Surfer Blood som han aldrig hade hört men som han älskade direkt. Han tyckte det var uppfriskande att åka taxi utan att behöva lyssna på Rockklassiker. Jag tycker om alla som tycker om det jag spelar i bilen och inte ber mig slå på Rockklassiker. Bland mina utkast ligger ett ofärdigt blogginlägg om mina musiketnologiska och sociologiska observationer från mina år i taxi. Eller nja, det är mest generaliseringar om svenne-bananer som gillar hårdrock och så. Jag kanske borde skriva klart det nån gång…

 

 

 


Motstånd i det lilla

Jag måste vara helt utsvulten på att göra revolt. För när det ringer en telefonförsäljare och försöker sälja på en nåt sorts nytt premiepensionssparande, och så säger man på frågan varför man ännu inte gjort ett aktivt premiepensionsval: ”för att jag hatar hela det kapitalistiska systemet”, då är man svältfödd på motstånd. Kanske är man också farligt nära rättshaveriet, att börja skälla ut försäljaren, att vara kränkt…

Det som var lite oväntat var dock svaret: ”vet du, det gör jag också”. Wow, antingen ljuger du dig blå eller så är du världens olyckligaste på ditt jobb borde jag ha sagt. För hon lät alldeles för glad och säljinriktad för det senare. Att vara telefonförsäljare måste ju vara att befinna sig längst ner i den kapitalistiska näringskedjan. Om man är i ett välmående I-land åtminstone. I låglöneländerna är det nog fortfarande en lång väg ner.

Kanske tyckte hon det på riktigt, hon har väl räkningar att betala som alla andra. Och vilket uppdämt behov många av säljarna måste ha att få släppa ut lite ånga också. Jag tänker på säljaren hos vår förra internetleverantör som ringde E i våras. Då hon sa att vi just flyttat och inte längre var kunder sa han: ”bra för er, det här är ett riktigt jävla skitföretag. Jag funderar på att flytta tillbaka till Umeå faktiskt”.

Numera brukar jag för nyfikenhetens skull googla företagen jag nobbar. Som den gången då den aggressive killen ringde på vår dörr och ville sälja el. Jag gjorde en sökning och de negativa omdömena haglade. Det var lite samma sak nu. Men det som var oväntat var att en av de första träffarna var på ”flashback för morsor” som E kallar det, familjeliv.se. VD:n för det här premiepensionsbolaget hade personligen svarat på en tråd där. Då vet man att man gjorde rätt som sa nej.

 

 


I thought that if you had an air guitar then it meant that you were a protest singer

Klicka på bilden. Här var Uno exakt två veckor gammal – han kunde redan spela luftgitarr. Det kan vara så att han är ett geni. Ingen värdering, jag bara säger…


Ett år…

För ganska exakt ett år sedan åkte jag och min BFFF på road trip och gick på festivaler som om vi vore tjugo bast all up in this motherfucker. Då visste vi inte att vi båda ett år senare skulle vara småbarnsföräldrar. Även om det fanns på kartan var det då ändå omöjligt att föreställa sig. Det är som olika liv. Fast ändå inte.

Men observera mannen som är ute och rastar sin ren ca 0.24 in i videon – där har vi ett liv som är svårt att föreställa sig.

 


I’ve changed my address

Ok, inte riktigt än. Men i helgen åker flyttlasset ca en km sydöst. Jag och E intar en något mer topografiskt upphöjd position på Berghem. Det kommer att kännas bra när stormfloderna begraver Umeås lågländer och vi sitter på vår nya balkong i norrläge och på säkert avstånd bevittnar förödelsen.

Men vad drygt det är att flytta, att flyttpacka, att fundera på vad man kan packa ner och vad man behöver lämna framme till sist. Jag tycker bara om att bära. Istället för att bli tvungen att gå igenom allt gammalt skräp som man sparat, som man tryckt in i skåp och hörnor. Man tänker: vad fan har jag sparat det här för? Sen slänger man ner det i en låda och tar med sig det till nästa lägenhet. Jag gillar bara den repetetiva, fysiska no-brainern det innebär att bära tunga lådor, en efter en, tills man har ett tomt ekande före detta hem.

Tänk om man gjorde en Badlands. Man bara bränner upp allt och flyr ut i skogen och bosätter sig i träden. Tar med sig nån tavla, en radio och en fin lampa. Badlands minus dödandet…

 


Min Umeå Open-lördag

Kom dit med Jens vid kvart i nio för att se Krunegård. Missade första fem-tio minuterna, såg sedan fem nästkommande låtarna. Det var riktigt bra, ett sånt jävla band. Elvis Costello & the Attractions-sättning – den bästa sortens sättning. Hade stannat längre om det inte var så att jag ville dricka nåt ner i magen via munnen. Hade velat se Vaken men missade. Lärde mig att namnet syftar till en isvak, inte motsatsen till att sova som jag trodde. Vaken.se är tydligen ett forum för foliehattar.

Träffade Jocke som tog bild på oss och skämtade om att han skulle blogga in mig invikt. Han skämtade inte.

Hängde vip lite för länge. Väntade på Glasvegas. Smugglade in en öl i kavajen och satte mig långt upp i Idun. Funderade lite på hur gammal jag är egentligen men Elin kallade mig ung rebell via sms. Gott nog för mig. Bandet började. Gåshud. Projar med the Ronettes i svartvitt till Flowers and football tops. James som slutat klä sig i vitt och börjat spela gitarr igen. Fantastisk trummis. Bra larm och bra volym till skillnad från då jag såg dom i somras. Färre låtar från senaste plattan. Två sprillans nya låtar, varav If som är grym. Två extranummer, först Lots sometimes som är ena av mina favoriter till en psykedelisk proj från 2001-filmen, sen Daddy’s gone. Mycket bra!

Gick och såg Vånna Inget. Hade hoppats att min bild av dom som bara sådär inte skulle stämma. Men det gjorde den. Tycker inte att dom når fram. Känns trist att jämföra med Masshysteri men oundvikligt. Masshysteri har lämnat en stor lucka som det känns som att Vånna gärna vill fylla. Men dom når inte dit. Trots att dom sjunger saker som ”alla vet att vi har helvetet på jorden”. Scharinska-brandtal. Applåder.

Såg lite av Vulkano. Det var lite kul. Såg sedan lite Jonas Lundkvist, inte så värst bra. Såg sen lite på Maskinen av nyfikenhet men fattade inget. Det är ju svensk donk. Avslutade med att kolla lite på Trelleborg/Sassnitz. Lite spännande postpunkigt men inkorgen i mitt huvud var för full vid det här laget för att orka se nån längre stund.

Gick hem. Åt falafelrulle som jag spillde ner i datorn. Ovärdigt. Tänkte lite på Open -08 då jag och Elin delade falafelrulle i hennes säng till Burt Bacharach. Blev lycklig…